Mitt liv har handlat mycket om stamning. Jag gjorde karriär i Stockholms Stamningsförening (tidigare P-club). Jag började som suppleant med revision av räkenskaper, biblitiotekarie, redaktör för tidskriften Plus två gånger. Sekreterarposten innehade jag många år.

Jag har aldrig blivit kassör, inte ens tillfrågad, men faktum är att jag är fruktandvärt bra på att hantera pengar, oavsett storleksbeloppen.

Projektledare för en riksomfatande informationskampanj som var "fröet" och den den tändande gnistan till att Riksförbundet SSR, idag Stamningsförbundet, bildades.

Jag slutade när jag varit ordförande i 4-5 år. Jag var en av få som ville någonting, jag ville bli av med min stamning och därför gick jag alla möjliga terapier. Ibland tre stycken samtidigt. Den längsta pågick i 25 år och heter Identitetsterapi. Jag fick lära mig hur människor fungerar.

Idag har jag identiteten normaltalande. Det är behagligt att inte stamma. Jag kan hävda mig i olika sammanhang. Boken ”Är stamning något att haka upp sig på?” skrev jag för att förmedla mina erfarenheter.