|
PSYKOLOGISK PÅBYGGNAD PÅ NEUROLOGISK ORSAK Under min tid som ordförande i Stockholms stamningsförening gavs uttryck för att stammandet var psykiskt betingad – rätt eller fel? Några av oss försökte skilja på primär och sekundär stamning. Vi var medvetna om att det fanns grupper av stammande som stammade av neurologiska orsaker – till exempel människor som varit med om en olycka och skadat huvudet. Vi var också medvetna om att utvecklingsstörda personer hade en förhöjd procentsiffra i statistiken. Nu kan det sägas; dessa grupper kände vi ingen gemenskap med, de nämndes i förbifarten. Det kändes till och med pinsamt som stammande att behöva nämnas tillsammans med dessa. När vi gick med i HSO skulle vi grupperas. Den mest passande gruppen var psykgruppen. Vi accepterade detta trots att vi inte ville tillhöra en ”psykgrupp”, vi kände oss inte som psykiskt sjuka -vi hade ju bara lite stamning. Det var ”skämmigt” att stamma på den tiden, så ”skämmigt” att vi skickade ut dåvarande KommUNIKation i kuvert så att inte ens postutdelaren skulle få veta att bakom den här dörren fanns en stammande. Med facit i handen kan man se att skyddsmekanismer fanns även i vår grupptillhörighet. Trots detta tror jag att det var ett lyckat ställningstagande att komma med som medlem i en handikapporganisation. Vi lyckades motvilligt ställa oss över att stamning skulle kunna vara handikappande. Resurserna ökade väsentligt och vi blev mindre ensamma. På möten och annat har jag fått höra att stamning är något neurologiskt. Jag som känner till alla typer av stamning utom en, vet likaså hur man tar sig ur dem, undrar hur de resonerar. Detta rykte som säger att det är något neurologiskt kanske är orsaken till att vuxna inte behandlar sin stamning. Att barn och ungdomar inte gör det är mer förståeligt. Här har vi Stamningsförbundets och Intensivterapins kurser som bygger på att de stammande barnen och ungdomarna får ökad tolerans med egen och andras stamning, likaså upplevelsen av att jag inte är ensam som stammar. Jag misstänker att ”fokus” inte är på stamning. Vuxna däremot som blivit ”fångna” i sin egen stamning har en lång väg att vandra. Det går inte att lura sig själv genom att intala sig själv att man inte stammar, varje blockering som är obehaglig tar dig upp till verkligheten. Med tanke på den kunskapsbank jag innehar i ämnet tycker jag det är tråkigt att inte logopederna kan ta bort stamning på personer mellan 30 – 40 års ålder. Jag anser att det är fullt möjligt, men man måste göra rätt saker vid rätt tidpunkt. Alla vuxna bör inte heller gå i terapi som syftar till att ta bort sin stamning. Med detta uttalande i åtanke ställer jag min kunskap och erfarenhet till förfogande på konsultbasis eller i annan form. Attityden bland mina stammande kollegor i Stockholm är att stamning är något neurologiskt, vilket inte utesluter arbete med den egna stamningen. Men jag har också träffat på dem som menar att just på grund av detta så är det inget att göra, bara gilla läget. Efter att ha varit borta från allt som heter stamning under ett antal år förvånades jag över vad som hänt. Har man vänt på begreppen? Är det begreppsförvirring? Jag såg det nödvändigt med lite research. Är stamning neurologiskt? Eller är det psykologiskt? Två frågor - utformade lagom provocerande - gick till två logopeder. Ett svar inkom: Stamning är ett neurologiskt (problem) > ”100 % läggning” blev svaret. Stamning är ett psykologiskt problem > ”100 % påbyggnad” blev svaret som jag tolkar som: PSYKOLOGISK PÅBYGGNAD PÅ NEUROLOGISK ORSAK Eftersom flertalet stammandes stamning börjar i barnaåren har en del barn större sårbarhet än andra att börja stamma. Det är denna läggning som ÄR DET NEUROLOGISKA. Själva grundorsaken att födas till ett känsligt barn finns. I de här fallen blir symtomen stamning, i andra fall utan stamning. Vad som utlöser stamningen kan vara olika faktorer som språkutvecklingen, barnets personlighet, och/eller den miljö som barnet vistas i. Ur min bok ”Är stamning något att haka upp sig på?” - www.stamning.online - kan du läsa att nästan all stamning börjar i åldrarna 3-7 år. 80 procent av alla som stammar blir fria från sin stamning. När de passerat tonåren kan de 15 procent som fått en stamning och som bitit sig fast gå vidare med diagnosen kronisk stamning. Ändrar man orden i rubriken får man fram en intressant formulering, en symbolisk liknelse: ”Psykologisk byggnad på neurologisk grund.” Prognosen till bot när man har blivit född ”på dålig grund” är 80 %, en siffra som jag personligen tycker är skaplig men procentsiffran kan vara ännu bättre i dag beroende på att logopederna behandlar barns stamning på ett tidigt stadium. Lawrence Molt, Ph.,D., i samarbete med J. Scott Yaruss, Ph.D. har gjort en avhandling på 8 referenser som jag tolkat: Neurologisk stamning visas vanligtvis efter någon form av skada (t ex vid krock). GENERELLT VID NEUROLOGISK STAMNING ÄR ATT PERSONERNA ÄR VUXNA OCH INTE HAR STAMMAT FÖRE SKADAN. Min uträkning i början visar att 95 % av alla som har börjat stamma har börjat mellan 3-7 år. Återstoden som är 5 % skall då fördelas på de som börjat stamma som äldre barn eller i vuxen ålder och de som börjat av neurologiska skador. Frågan är hur många personer det är som har neurologisk stamning i vuxen ålder? Exakt siffra känner jag inte till idag, men det verkar inte vara mer än någon eller några procentenheter av populationen som har stammat eller stammar som vuxen. Frågan kan kanske öppnas upp för diskussion. Hur det kan komma sig att de stammande i Stockholm har vänt på problematiken, eller är det hela Sveriges stammande som tycker så? -Det är för mig en gåta. Vad har hänt? Missförstånd eller begreppsförvirring? Stamning är inte så mystiskt och komplicerad som många antyder, den har sina givna regler. DET ÄR BARA JAG SOM VET VAD STAMNING ÄR - det finns en till – är det Du Bara om du vill så hörs vi åter om fjorton dagar. Då ”släpper” jag fortsättningen som är under rubriken: ”Konflikt med tillbakahållet tal?” Det blir den 3 juni kl 10.00. Stockholm 2013-05-15 Tänk på Dig - Var rädd om Dig! Stig Lindh PS © Stig Lindh
|
