MER RESURSER TILL DE STAMMANDE

Nu börjar jag bli klar med hemsidan med all teknik, det blev 47 sidor. Eftersom jag är i mitt andra hem på spanska solkusten med en studio som har mindre kapacitet än i Stockholm blir det spännande att se om allt fungerar. Precis på samma sätt som jag skrev boken är mitt mål att alla skall förstå vad jag menar, vilket innebär att jag kan ämnet så bra att jag vågar mig på att skriva enkelt.

Att börja debattera innehållet i min bok tror jag är för tidigt. Många av de organiserade stammande har inte bemödat sig om att läsa boken, det har jag utläst av de kommentarer som kommit från Stamningsförbundet. Det verkar vara så illa ställt att jag undrar om de över huvud taget sysslar med stamning. Är jag den ende som vet vad stamning är? Kanske, jag vet åtminstone lika lite som ni alla andra hur man botar den med små resurser.

Ursprunget kommer från en hämning med påföljande reaktioner. Vi antar att det förhåller sig så för vidare resonemang och debatt. Det påminner om ordspråket ”Liten tuva stjälper stort lass”. Det är ju bara lite stamning, säger du, mamma och pappa också, det säger många andra också. Trots att de flesta bagatelliserar stamning har man förklarat gruppen stammande som kroniska, vilket innebär att man kan inte göra någonting åt sin stamning. Stamningsförbundet har anammat detta och satsar på barn och ungdomsverksamhet och trevlig gemenskap. Men vad händer med oss medelålders vuxna stammande? Är det stupstocken som gäller?

Ni borde läsa min bok, jag har citerat Per Alm, där han gång på gång understryker hur ofta och nära en lösning på sitt stamningsproblem han är, men av någon anledning som inte ens han förstår kommer den inte. Detta problem som är så litet att ingen bryr sig, inte den stammande, inte familjen som vant sig vid det hackande talet, inte logopeden heller för hon eller han ger ett antal behandlingar i form av samtal. Det konstiga i sammanhanget är att detta lilla problem som de flesta dessutom inte tycker är något problem inte heller är det något att haka upp sig på. Hur skall man kunna behandla något som inte är ett problem? Hur skall man kunna söka pengar från myndigheterna för något som inte är ett problem? Varför finns det då vuxna stammande som får dras med problematiken livet ut.

Logopederna har förstått att det är ett problem för de flesta tycker att det är för svårt och vågar inte arbeta med stamning. Stamningsspecialisten har kommit. Det tackar vi för, de är duktiga men de har inte resurser till att få den stammande till ett varaktigt tal över tid.

Så länge inte de stammande som grupp kräver att en stamningsbehandling skall vara varaktig kommer inget att hända.

Jag tror att det måste till ett nytänkande, det kan inte vara rimligt att stammande kamrater blir av med sina arbeten, inte kan få ett nytt arbete, inte ens få förtidspension. Jag vet att samhällets nålsögon är mycket hårda. Mer resurser är en fråga värd att återkomma till.

För mig, för tillfället gäller: Som man bäddar får man sola.

Om ni vill - vill jag.

Costa del Sol - Espanja 2012-04-13

Stig Lindh

PS - Fyll i din e-mail där det står "[email protected]" och tryck på knappen nedan så får du Nyhetsbreven direkt till din e-låda.