Under de senaste två decennierna, har neuroradiologiska undersökningar av stamning lett till viktiga upptäckter av strukturella och funktionella hjärnskillnader hos personer som stammar, ger betydande ledtrådar till den neurologiska grunden för stamning. En stor begränsning har dock varit att de flesta studier hittills har bara undersökt vuxna som stammar, vars hjärna och beteende sannolikt skulle ha antagit kompenserande reaktioner på sin stamning; Dessa störfaktorer har gjort tolkningar av resultaten svåra. Utvecklings stamning är ett nervtillstånd, och i likhet med många andra nervsystemets sjukdomar, är stamning i samband med en tidig barndom symtomdebut och högre frekvens hos män jämfört med kvinnor. Senare studier har börjat att undersöka barn som stammar med olika neuroradiologiska tekniker som gör undersökning av funktionell neuroanatomi och samverkan mellan stora områden i hjärnan som skiljer barn som stammar jämfört med åldersmatchade kontroller. I den här artikeln, jag granska dessa senare neuroradiologiska undersökningar av barn som stammar, inom ramen för vad vi vet om typiska hjärnans utveckling, neuroplasticity och könsskillnader som är relevanta för tal- och språkutveckling. Även om bilden är fortfarande långt ifrån fullständig, dessa studier har potential att ge information som kan användas som tidiga objektiva markörer, eller prognostiska indikatorer för ihållande stamning i framtiden. Dessutom är dessa studier är de första stegen i att hitta potentiella neurala mål för nya behandlingar som kan innebära att modulera neuroplastic tillväxt som leder till utveckling och underhåll av flytande tal, som kan tillämpas på behandling av små barn som stammar.

Thieme Medical Publishers 333 Seventh Avenue, New York, NY 10001, USA.